Beteendeförändring efter kastration

Detta inlägg gjorde jag på Svenska kelpies den 25 juni i hopp om att få lite svar och erfarenheter då jag lagt märke till att Nitro förändrades 2-3 veckor efter kastreringen hade läkt. Jag har kastrerad min hund pga prostata problem, men har också blivit många erfarenheter rikare om kastration.

Längst ner i inlägget kommer en liten reflektion och uppdatering om hur han är just nu!

Innan kastrationen:

• kunde barnen leka med honom kasta bollar och ha dragkamp
• ta mat från hans matskål och mata honom
• han låg lungt när han tuggade ben och vilade och flyttade snällt på sig om barnen kom springade och väntade i princip tills de nästan trampade på honom
• sprang med i barnens lekar.. ..dvs brydde sig aldrig och vaktade aldrig något någonsin!!!

....å, nu morrar och kan nafsas bara barnen närmar sig honom på typ 1-2 m avstånd oavsett om de bara tänker passera.  

• Han har slutat att gå undan och flytta sig, utan han ligger hellre kvar och bara morrar och liksom vaktar sin plats eller går upp mot barnen och möter dem lite hotfullt. Gläfser Sixten rakt i huvudet. (Lite har det nog att göra med att Sixten just nu är inne i en period av att försöka klappa honom och peta med saker på honom, men han har alltid undviket dem ochgått undan)
• Han vaktar mat och ben och kastar sig formligen över sin matskål och morrar.
•  I lekarna är han inte längre så hänsynsfull som tidigare, drar omkull dem i dragkamperna och morrar ibland när de försöker ta hans leksaker, och verkar misstolka barnens rörelse som mer eller mindre hot hela tiden.....??
• Väldigt mer matfixserad vid matbordet men inte egentligen speciellt intresserad av sina kulor.

Det känns som att han har gått från noll till 100 i resursförsvar efter kastration.  Jättetråkigt att helt plötsligt inte kunna lita på honom efter 8 år!!!  Tills vidare får barn och hund befinna sig på varsin sida om grindar och galler under vissa tidpunkter på dygnet.

Undrar om någon annan också varit med om denna negativa bieffekt efter kastration?

Fick följande svar av några olika personer;

- Jag vet att detta har drabbat flera bl.a en av mina vänner. Fruktansvärt tråkigt. 

- Det jag har hört är att många hanar behöver hormonerna för att vara trygga i sig själv och efter kastration så kommer rädslor o osäkerhet på dessa individer.

Är ju inte kul när man verkligen inte har något val. :'( Lider med er.

- Har också hört om en hund som blivit så efter kastration :( mina spetshanar  (3st) som jag kastrerat har inte ändrat beteende så har inga egna erfarenheter

Svar från en person som känner Nitro:

- Nej, vad tråkigt! Jag har hört talas om att om hunden har rädslor sedan tidigare så kan dessa förstärkas efter kastration, men skulle aldrig någonsin tro att det skulle hända Nitro - han hade ju liksom inget att förstärka vad jag har sett! Dessutom har detta inte visat sig som resursförsvar, utan mer allmän rädsla, men gissar att det är olika...Hoppas verkligen det går över igen!

Mitt svar tillbaka:

- Precis. Han har ju liksom aldrig visat något tidigare och har absolut inget resursförsvar mer än sin träningsväska när vi tränar på planen ;)

Fortsättning:

- Har en Bc som efter kastration blivit mer på vakt mot andra hundar. Har aldrig behövt passa honom med andra hundar.Han har aldrig gått fram och varit kaxig men nu så får jag ha mer koll på honom. Blivit mer folkkär men mindre djur kär :D

- Når ble han kastrert igjen? Det var vel ikke så lenge siden? Kan det være at kroppen bare trenger tid til å stabilisere seg? At han kjenner seg annerledes og derfor blir redd/ usikker? Hva sier veterinærene? Håper det bedrer seg!

- Har inte märkt några negativa problem snarare tvärtom ,kastrerade vid åttaårsåldern pga cystor, däremot fick en infektion i såret och hade ont ett tag

Kan han ha ont ? Upplevde du honom annorlunda medan han fick smärtstillande? Han kanske inte känner sig riktigt på topp igen och därav känner ett större behov att hålla barnen på avstånd?

Mitt svar:

- Han har ju inte varit kastrerad så länge men det blev så märkbar skillnad helt plötsligt. Jag håller tummarna för att det är en övergångsfas och att han inte riktigt känner igen sig.

Han reagerade ingenting på barnen när  han var nykasterad och verkarde inte ha särskilt ont överhuvudtaget. Det känns mer som en personlighetsförändring än pga smärta.

- Du kan ge testosteron. Mitt tips är gör det om det så tydligt är kastrationen. Och detta är inte ovanligt! Lycka till <3

- Jag har jobbat med problemhundar och har en vän som gjort det mycket längre och gör det än idag. Detta är relativt vanligt så det behöver INTE vara smärta el något annat utan just kastrationen. Problemet om det är prostatan är ju att du inte vill tillsätta testosteron/hormon.

Mitt svar: 

- Tack! Han har fungerat jättebra okastrerad så han är enbart kastrerad pga av medicinska skäl. Ska kolla upp det, tack för tipset!

- Jag förstår. Haft en hund som också behövde kastreras pga prostata men tack och lov var han gammal och trygg i sig själv så inga förändringar. Men detta är som sagt inte ovanligt. Jag skulle nog lägga till låg dos testosteron pga temperamentet även med risk för att få prostataproblem igen då det viktigaste är hur han och ni mår. <3

Mitt svar: 

- Upplever honom som en mycket trygg hund så därför känner jag mig lite bekymrad.

Vi får vänta och se några månader. Kan ju vara så att det inte går att ge testosteron eftersom prostatan då fortsätter att växa.

- Ja så är det ju. Men kanske viktigast att han mår bra. Svår avvägning.

Mitt svar: 

- När han vill vara ifred så stänger jag av med grind för 1-åringen är i en lite jobbig "springa efter hundenfas" så inte världens bästa timing.

- Jag kastrerade min kelpie pga förstorad prostata, har inte märkt någon förändring alls, din hunds förändring får mig till att undra över om det kan vara något annat i hundens vardag som har ändrat sig annat än hormonnivån? Får han lika mycket träning och tur som förut ? Har flocken förändrats ? Fungerar han fortfarande likadant med andra hundar? Kanske utlöser småbarn i hus stress hunden inte har behövt känna på tidigare ?

Ett annat tips är att kolla upp hunden fysiskt, det kan ju vara en tillfällighet att han blev kasterad samtidigt som han jan ha fått ont i en tand, rygg osv, smärta kan också utlösa stress men smärtan behöver inte vara så tydlig att hunden är höggradigt halt eller matvägrar

- Jag har en kastrerad hane som visar liknande tendenser. Han vaktar ej mat, men liggplats ( mot barnet) och ibland även mig och diskmaskinen...Nu är han tidigt kastrerad så jag har inget beteende att jämföra med, däremot har jag aldrig någonsin låtit barnen ta mat eller ben ifrån hundarna. De får inte heller leka eller kravla runt i hundarnas egna sängar. Inga hundar vaktar mat eller ben mot människor. Men jag tycker att de ska kunna vara så pass avslappnade hemma att de vet att ingen går och tar av deras mat. Det min hane framför allt kan vakta är sovplatsen. Är det hans egen säng ser jag det som ett tecken på att han vill vara ifred för barnet. Är det så att han tycker sig "äga" soffan får han helt lugnt gå ner, men jag gör ingen stor affär av det. Men man får inte ligga kvar om man vaktar. Gäller för övrigt även surtiken.

Mitt svar:

- Min hund har egen egen säng utan mer en sovplats vid dörren där han tycker om att ligga och vissa andra ställen i hallen och vardagsrummet där han brukar vara ifred och det har alltid fungerat hur bra som helst. Han har alltid gått undan om det är så att barnen kommer för att hämta något. Nu får jag oftast säga till honom att han ska akta sig.

Barn och hundens mat har aldrig varit något problem tidigare. Hans mat står för det mesta undanställd, förutom på morgonen och då brukar minsta sonen mata honom på morgonen och de turas om att äta. Han har alltid matat honom med olika saker, men nu vaktar han helt plötsligt matskålen och det beteendet har aldrig någonsin funnits.

Jag ska givetvis kolla upp så att han inte har ont någonstans, men jag ser inga sånna tecken och just nu är han mest faniljehund och jag håller på att sätta igång honom för tävling igen.

- Nej , fy vad tråkigt. Inget av detta har jag varken märkt eller hört från någon annan.

Aldrig hört talas om innan. Har haft två kastrerade hanar; ena hanhundilsken innan och den andra hade inga sådana tendenser alls. Och ilskan försvann på den ena och den andre var lika glöttig som vanligt.... Så min första tanke var just en annan smärta som skapar problemen men det verkar det inte vara. Hoppas ni kommer underfund med orsaken - inget kul att leva på helspänn hela tiden.

Intressant

- Detta är supervanligt! Därav de seriösa som jobbar med problemhundar (och seriösa kunniga veterinärer) inte säger kastrera utan i så fall chipkastrera så man kan ta tillbaka det om hunden faktiskt blir sämre och inte bättre. För lågt testosteron kan ge osäkerhet och därmed utåtagerande beteenden precis som för högt! 

Jag hoppas ni hittar en väg att lösa detta men svårt att sjukdomen gör att han behöver mindre och huvudet ev att han behöver mer testosteron. 

Lycka till igen! Och jo alla som säger att ni inte hört det förut - det är tom vanligt. Så viktigt att folk inte kastrerar i onödan för det kan ge konsekvenser. Nu var det av medicinsk orsak vilket är en helt annan sak. Jag har gjort exakt likadant. Hoppas på en fin lösning för er.

- Min berner fick på äldre dagar problem och behandlades med kemisk kastrering med sikte på vanlig kastrering men han blev som en zombie, fortfarande jättesnäll men den happy vakna gogutten  försvann och kvar hade vi en omotiverad och rent ut deppad . Blev sig själv igen när vi slutade med sprutorna tack och lov. Kelpien blev direkt kastrerad kirurgiskt när vi upptäckte den förstorade prostatan och mentalt har han inte förändrat sig ett smack tack och lov , fysiskt har han fått tjockare päls och det är ett slit att hålla honom smal och fin. I övrigt har han precis samma behov för aktivering osv . Hade  det inte varit för ryggskadan han har hade han med fördel kunnat få röra sig ännu mer för att inte lägga på sig/ vara 100% nöjd  och " sliten" varje dag !

Mitt svar:

- Han har fungerat så fantastiskt bra som hanhund, familjehund och tävlingshund så det känns så tråkigt att det blivit så här efter kastreringen. Jag hoppas på att det är en övergångsfas eller om det håller i sig att man kanske kan ge en låg dos testosteron utan att prostatan blir påverkad.

Tack och lov beteer han sig inte så hela tiden men jobbigt att inte veta när till 100%! Jag får analysera lite mer när och hur beteendet kommer fram så kanske vi kan undvika en del av det samt lära om.

Idag har han varit bättre på att självmant gå undan ❤

En länk som en vän till mig delade efter att ha följt diskussionen

http://www.barometern.se/reagera/varfor-kastrera-friska-hundar/

Hon skrev även följande:

- Har själv haft två kastrerade hanar p g a prostataproblem och aldrig upplevt lynnesproblemen. Men hör förhållandevis många som får rådet att kastrera för hunden ska bli "mindre jobbig" vilket jag alltid har sagt emot. Har följt debatten och nu har man fått bra belägg för att undvika onödiga kastrationer. Tack Jennica för att du belyste problemen det kan bli. Och en ökad förståelse för hur en kastration påverkar hunden även när den oundviklig p g a hälsan.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------

REFLEKTIONER

Slutsatser att dra efter denna diskussion är att det förekommer beteende förändringar hos hanhundar då de förlorar testosteron. Vanligast verkar dock vara att om hunden haft rädslor sedan tidigare har dessa förstärkas eller att hunden blivit oförändrat, men som diskussionen belyser ovan så har flera erfarenheter eller hört talas om fullt fungerande hundar som efter kastration börjat bete sig annorlunda.

Själv har jag blivit upplyst över hur viktigt testosteron kan vara för att ens hanhund ska fungera normalt och känna sig trygg och känner nu att "kastering" är inget man ska ta lätt på utan fundera noga på "varför", om möjligt gör en kemisk kastration först för att se om hunden fungerar utan testostoron.

Tyvärr hade jag inget annat val än att kasteringen eftersom blödningar från snoppen orsakades av förstorad prostata.

Jag får se det hela som en träningssituation och försöka uppmärksamma vad som är jobbigt och försöka undvika det som går och försöker "läro om" beteende som verkar påverkningsbara. Jag tycker att denna vecka har han varit lite mer sig själv, men det känns väldigt opålitligt och det gäller ha ögon i nacken.

De förändringar jag kan se så här långt som ännu håller i sig:

• Går ej undan för barnen, men sedan jag har uppmärksammat problemet så har jag hjälpt honom och försökt tänka att han måste "lära om" och han har faktiskt börjat att gå undan mer och mer. 
• Vaktar leksaker. Jag brukar aldrig direkt ha leksaker framme, men igår låg en sak kvar på golvet och så fort Sixten närmade sig den så kastade han sig över den och morrade först och tog den sedan.
• Vaktar ibland sovplats och har sämre humör. Tycker han har blivit fruktansvärt morgontrött och grinig. Han är som en sur gammal gubbe. Ibland känns det som att min alerta fina kelpie blev "gammal" över natten :(  Det är precis som han inte "orkar" flytta sig eller uppfattar saker "långsamare" och därför inte hinner undan på samma sätt....
• Vaktar matskål. Det har lugnat sig lite men han är opålitlig. Ibland går det bra och andra gånger kastar han sig över matskålen.
• Tycker Sixten är ytterst opålitlig. Går ibland upp mot honom och hotar då han närmar sig, gläfser/lufthugger tätt intill ansiktet. Förekommer mest när han kommer med armarna utsträckta eller med saker i händerna. Det oroväckande är att han hellre går upp och möter än går undan.
• Svårt för att leka med barnen då han helt plötsligt tar i mer, släpper inte lika lätt samt vaktar grejorna.
• Misstolkar barnens spring som hot och blir orolig, Morrar. 
• Sover mycket.Hemma ligger han och sover som han vore helt utmattad.Upplever han som mycket tröttare och slöare.
• Har helt plötsligt blivit en soffliggare. Kommer gärna på kvällarna och ska kela?!! Han är en social hund med mest med andra än familjen, här hemma är han aldrig så kelen men det beror mest för att jag själv inte efterfrågar det. Men nu ställer han sig och vill upp i soffan och njuter av att kelas och ligger och snarkar i soffan....? Han väljer att hellre sova på mattan vid soffan när vi tittar på TV än ute i hallen som han brukar.
• Urinläckage. Snoppen läcker ganska så mycket urin från och till. Upplever att han har fått ett ökat behov av att gå ut oftare och kan inte hålla sig lika länge.
• Vaktinstinkten att vakta huset har gått banannas!!! Jäklar vad han skäller på allt han hör!
• Skäller på folk när de vill klappa och hälsa på honom, dock i positiv bemärkelse.
• I träningssituationer märker jag tack och lov ingen skillnad. Men ska vara lite extra försiktig på gruppmomenten framöver eftersom han kan känna sig vilsen i sin egen kropp och därmed otrygg i sig själv. Vore ju ytterst tråkigt om vi fick problem med detta moment när han alltid varit så fin och trygg. Härom helgen när vi tränade tog han mycket illa vid sig när någon annan korrigerade sin schäfer lite burdust precis i början av momentet och den satt sedan och pep. Detta tyckte han var jättejobbigt!

Min fina träningskompis och familjemedlem måtte du hitta dig själv igen!

Agerar polishund i barnens lek, hoppas det återkommer att han kan vara med igen!

Kampa är det roligaste som finns, men just nu fungerar det inte riktigt. Långa leksaker går bra men kortare där barnen kommer nära honom går resursförsvaret igång.